Skip to content Skip to left sidebar Skip to footer

Naturområden i Regnabygden

Naturområden i Regnabygden

Flera naturvårdsområden i Regnabygden är klassade som speciellt intressanta. Bl.a. finns fyra naturreservat och i ett flertal områden finns en mängd ovanliga växter. Läs mer under respektive länk vilka arter som är karaktäristiska för just det området. Bokskogen norr om sjön Regnaren och eklandskapet söder om sjön är definitivt värt ett besök. De stora barrskogarna är utmärkta utflyktsmål om bär och svamp är av intresse.

 

Naturreservat

Asketorp

Regnaholms lövskog

Gällsängenskogen

Lindenäs

 

Andra områden

Fisklösemossen

Denna myr uppvisar en intressant mosaik av olika våtmarkstyper. Här finns såväl mossar som fattiga och intermediära kärr. Grova träd förekommer och här finns måttligt med död ved. Myren är dessutom nästan helt orörd. I våtmarksinventeringen placerades myren i klass 1, vilket innebär högsta naturvärde.
Fisklösemossen, som är belägen ca 2 km sydost om sjön Avern, breder ut sig runt gölen Stora Fisklösen, som av namnet att döma är fisktom. Myren består av flera svagt välvda mossar som mer eller mindre är bevuxna av tall, men några är även öppna. Dessa mossar är belägna i ett nätverk av dråg, laggar och kärr. Ett antal mindre fastmarksholmar uppträder också i myren vilket ytterligare förstärker mosaiken. På en sådan holme strax öster om gölen växer en mycket gammal och grov tall. I hela området finns tämligen mycket död ved.
Omgivningarna består av produktionsskog och hyggen. Enstaka stubbar och diken förekommer, men i stort sett är myren ostörd. Artsammansättningen på myren visar ibland att kärren är av intermediär typ, det vill säga kärren är rikare än vad som är vanligt kring mossar.

Flora och fauna
Tallmossarna är ofta bevuxna av skvattram och odon medan mer öppna mossar är bevuxna av ljung, kråkris, hjortron och tuvull. Rostvitmossan Sphagnum fuscum är vanligaste arten i bottenskiktet. Kärren är oftast av mjukmattetyp och där hittar man arter såsom vitag, ljung, rosling, småsileshår, tranbär, kallgräs, dystarr, hirsstarr, taggstarr, trådstarr, dybläddra, snip, sotvitmossa Sphagnum papillosum, guldspärrmossa Campylium stellatum, kärrskedmossa Calliergon cordifolium och räffelmossa Aulacomnium palustre. Längs Stora Fisklösens stränder växer höga starr och bladvass. På grova tallar växer talltickan Phellinus pini.

 

Holmsjöhultsängen

BeskrivningOmrådet är mycket vackert beläget intill Holmsjön. Den redovisade ytan består av en lummig ängsmark där stora hasselbuketter ger området karaktär. Trädskiktet i övrigt är ungt och glest vilket gör att mycket ljus trots lummigheten når markytan. Området var fram till 1994 ohävdat och under igenväxning. Därefter har Finspångs naturskyddsförening (länk till hemsida) tagit på sig skötseln. Idag är ängen röjd från lövsly, fårstängsel har satts upp och sedan 1995 genomförs ett årligt slåttergille. Ambitionen är dessutom att området skall efterbetas och att man lämnar vissa partier med hassel till fromma för fågel och insekter.
Området är klassat som Natura 2000 -objekt

Flora och fauna
Merparten av vegetationen domineras av rödven. Intill sjön finns dock ett mindre fuktängsstråk där olika starrarter är vanliga. Floran hyser en lång rad arter som trivs i hävdade naturliga gräsmarker. Tvåblad, ängshavre, svinrot, rödklint, darrgräs och gullviva är några exempel. Dessutom uppges den kräsna ormbunken låsbräken samt den rödlistade fältgentianan från området.

 

Motala/Djursland

I området finns stora arealer av skyddsvärda vegetationstyper. Hagmarkerna är dessutom tämligen väl hävdade och välskötta. Grova solitärträd tillför området ytterligare värden. Några rödlistade och skyddsvärda växter och djur har sin hemvist här. Området ingår i en nationell bevarandeplan för odlingslandskapet.
Strax nordväst om Ålsjön finns ett mycket värdefullt odlingslandskap kring gårdarna Motala, Djursland och Anstorp. Delar av detta område hörde tidigare till Mörtsjös utmarksäng och de tre gårdarna ska ha slagit området åtminstone fram till 1930-talet.
De mest värdefulla markerna hittar man i söder (A) där stora och öppna hedar breder ut sig. Centralt finns en kulle på vilken en samling gamla hasselrunnor växer. Här finns också ruinen efter en gammal potatiskällare och delar av området har tidigare också varit åker. I området finns rikligt med rösen. Söder om kullen finns en fuktäng. Här och var står också några grova solitära ekar och lindar.
Ytterligare en intressant rished (B) hittar man direkt öster om Motala. Denna hage är belägen i en västsluttning och längst ner i sluttningen dominerar fuktäng. Skogen direkt söder om denna hage har tidigare också varit ängsmark och i detta bestånd kan man hitta enstaka grova lindar.
Ytterligare hagmarker hittar man direkt väster och norr om husen vid Motala. Här finns gamla åkrar men även kanter av naturlig vegetation kring de kullar som höjer sig här. På höjderna växer lövskog med bland annat grova lindar. På norra kullen står en grov torraka och en låga av asp på vilken rävtickan växer. Ytterligare en hagmark (C) står att finna 200 meter öster om Djursland. Denna hage är blockrik men står under igenväxning.
Några hästar och får betar i området, de värdefulla delarna i söder och öster var dock obetade vid besöket. Tidigare har här betat nötboskap. Östra delarna längs landsvägen är belägna på sandiga isälvsavlagringar.

Flora och fauna
Område A och B är särskilt värdefulla då här växer tämligen rikligt med den ovanliga granspiran. Områdena är ganska lika varandra och domineras båda av rödvenhedar med mycket ljung, stagghedar är dock också vanliga. På dessa marker hittar man rikligt med ängsvädd och en del kattfot, darrgräs, jungfrulin och prästkrage. Delar av rödvenhedarna innehåller ibland oroväckande stora bestånd av örnbräken.
Gräs-lågstarrängar förekommer vid foten av sluttningen i område B samt där område A smalnar av i söder. Förutom granspiran växer här också jungfru Marie nycklar, stagg, odon, ormrot och nattviol. I område A sågs ett exemplar av brudsporre. I tidigare inventeringar har man i området noterat gullviva, rödklint, smörbollar, ögontröst och gökblomster. I område C har man också noterat fältgentiana. Andra källor nämner ca 100 fältgentianor i norra delen och ca 45 i södra delen. Fynden är gjorda 1996.
I granskogen vid Kokärret, direkt väster om område A hördes nötkråkan skrika. I de grova lindarna vid gården Motala ropar göktytan. I området förekommer också buskskvätta och huggorm.

 

Rullebacka

Områdets värde ligger i att det är stort till ytan och innehåller flera naturtyper och element, såsom grova träd, naturbetesmarker, skog och strandremsor. Den öppna hagen har en naturlig och välutvecklad hagmarksflora med flera vegetationstyper. Botaniska värden finns i form av de rödlistade växterna fältgentiana och skogsklocka.
Vid Rullebacka finns två hagmarker vid Rullebackaån på var sin sida om grusvägen. Hagarna har tidigare ingått i Rullebacka storäng.
Området A som är beläget söder om vägen utgörs av ett större skogsparti som bildats genom att en ek-lindhage fått växa igen. Numera är det dock björken som dominerar och en hel del av träden är gamla och grova. Övriga trädslag utgörs av ek, lind, klibbal, asp, rönn, gran och knäckepil. Förutom några gamla ekar spelar dessa träd en underordnad roll. Vissa av träden står främst att finna längs stranden och i små kärr inne i skogen, detta gäller al, knäckepil men även en del björkar. Det slutna buskskiktet av hassel bidrar till karaktären av igenväxning medan de många kvarstående enarna vittnar om en tidigare öppnare miljö.
Norr om vägen (B) finns en öppen hagmark med bara enstaka träd, bland annat en grov ek i öster, klibbalar längs ån och vägen, en grupp lindar och några aspar och lönnar. Centralt finns dessutom en mindre alsumpskog.

Flora och fauna
A: Den mycket blockiga marken är bevuxen av en blandning av ört- och ristyp. Vanliga arter är ängsvädd och blåsippa medan rariteterna representeras av den rödlistade skogsklockan. I området påträffades nötkråkan som här säkerligen söker föda i hasselbestånden.
B: I den öppna hagen dominerar rödvenäng men antydan till torräng förekommer. Nära ån förekommer fuktängar, de bättre hävdade av lågstarrtyp. Typiska arter i området är stagg, darrgräs, knägräs, ormrot, gullviva, jungfrulin, blåsuga, ängshavre, ängsvädd, kattfot, ögontröst och klasefibbla. Tidigare har man dessutom hittat sommarfibbla och den rödlistade fältgentianan. Den sistnämnda kunde dock inte upptäckas vid återbesök 1994 och 1996.

 

Runkmossen

Myren är genom sin storlek och sin mångformighet mycket värdefull. Stora delar av området är orört och här finns en intressant fågelfauna med rödlistade arter. I området finns dessutom en nyckelbiotop. Enligt våtmarksinventeringen hyser den norra delen av myren högsta naturvärde.
Detta stora myrkomplex mellan Sonstorp och Igelfors består av en blandning av kärr, mossar, fastmark och öppet vatten. Myren delas i två delar av en fastmarkstunga på vilken löper en föga använd skogsväg. Skogarna runt myren är i allmänhet produktionsskogar och flera hyggen sträcker sig ända ner till myren. På vissa håll har man dock lämnat en del äldre furor längs myrens kant och dessa är lämpliga häckningsplatser för rovfåglar. Även ute i våtmarken finns fastmark i form av öar och här kan också förekomma äldre träd och måttligt med död ved. En större sådan fastmarksö finns strax söder om den lilla Svartgölen.
I söder avgränsas myren av sjön Stora Hornspillern. Väster om denna finns äldre torvtäkter. Diken förekommer här och var längs myrens kant. Längst i nordväst hittar man den lilla Klosters tjärn. Svartgölen kantas av svagt utbildade gungflyn.
Större delen av myren utgörs av platåmossar eller svagt välvda mossar. Ofta har mossarna ett mycket lågt trädskikt av tall. Randskogarna består dock av skvattramtallmossar med betydligt högre träd. Ganska ofta består dock kanterna av öppna laggkärr som ibland är ganska stora. I laggarna finns fastmatte- och mjukmattekärr. Här och var växer tall och björk längs laggen och då finns här i allmänhet mycket död ved. I mossens nordöstra del finns antydan till strängbildning.
Längs västra kanten av Lilla Hornspillern finns en gammal, luckig barrblandskog med ganska stort inslag av lövträd, främst gamla björkar men även enstaka, grova aspar. Här har varit orört länge och här finns många gamla, grovgreniga tallar och senvuxna granar. Spridda torrträd och lågor förekommer i denna nyckelbiotop.

Flora och fauna
Mosseplanen domineras i allmänhet av tall och olika ris, till exempel ljung, kråkris, rosling och tranbär. Rubinvitmossa Sphagnum rubellum, flaggvitmossa S. balticum och rostvitmossa S. fuscum är de vanligaste i bottenskiktet. Kärren domineras av tuvull i söder och trådstarr i norr. I kärr, laggar och längs gölkanten förekommer också dystarr, rundsileshår, flaskstarr, ängsull, sjöfräken, kallgräs, vitag, sotvitmossa Sphagnum papillosum, rubinvitmossa S. rubellum och kärrskedmossa Calliergon cordifolium.
På talltorrakor växer den vanliga svarta spiklaven Calicium glaucellum och tillsammans med tall på fastmark kan man hitta dropptaggsvampen Hydnellum ferrugineum. Väster om Lilla Hornspillern har man hittat knärot, gammelgranslav Lecanactis abietina, långfliksmossa Nowellia curvifolia och den mindre vanliga kornknutmossan Odontoschisma denudatum.
Enligt närboende spelar orre på myren och trana häckar. Tills nyligen har också fiskgjuse häckat längs myrens kant. I litteraturen uppges att ljungpipare häckar.

 

Skrämman

Området utgör en mycket värdefull fodermark då den är tämligen stor, mångformig och tämligen välhävdad. I området finns betydande botaniska värden då här växer två sårbara vaxskivlingar och två kärlväxter som är mindre vanliga i kommunen, nämligen ängsstarr och klasefibbla.
Denna hagmark är belägen längs vägen som passerar gården Skrämman, nära gränsen till Närke. Området är tämligen kuperat och sluttar ner mot bäcken i väster. Större delen av hagen är öppen men emellanåt uppträder björk och tall. De många enbuskarna och enstaka nyponsnår hjälper också till att bryta öppenheten.
Flera olika markslag förekommer i området. De högst belägna delarna är i allmänhet torra och blockiga, medan de lägsta partierna närmast bäcken består av fuktängar. Ett par bäckar rinner ner för sluttningen mot det större vattendraget i väster. Fläckvis finns också källpåverkade marker i västsluttningen.
Delar av hagen i norr har tidigare varit åkermark men kompletterar nu hagen. Här finns några låga rösen. Fläckvis har man genomfört röjningar i hagen. Numera betar häst och får, tidigare gick här nötkreatur.

Flora och fauna
På höjderna hittar man rödvenhedar med ljung, blåbär, kattfot och ängsvädd. Där träd- och buskskiktet är tätt kan man hitta skogsnävaängar som är en igenväxningstyp. Dessa vegetationstyper täcker dock mindre arealer. Vanligast på frisk mark är rödvenängen och på fuktig mark gräs-lågstarrängen. Ofta i övergångszonen mellan dessa båda finns staggängar. Vanliga växter i området är ängsvädd, jungfrulin, ormrot, darrgräs, knägräs, blekstarr, hirsstarr, stagg och trådtåg. Något mindre vanliga är prästkrage, ormbär, backnejlika och gökblomster. Under ängs- och hagmarksinventeringen har man här också hittat klasefibbla, gullviva, nattviol och ängsstarr.
Utmärkande för området är den rika svampfloran man kan skåda på hösten. Under besöket hittades många vaxskivlingar – lutvaxskivling Hygrocybe nitrata, gul vaxskivling H. chlorophana, toppvaxskivling H. conica, kantarellvaxskivling H. lepida, spetsvaxskivling H. persistens och de hotade trådvaxskivling H. intermedia samt gröngul vaxskivling H. citrinovirens. Naggnoppingen Entoloma serrulatum är ytterligare en hagmarkssvamp som växer här, men även andra Entoloma-arter.

 

Stora mossen

Genom sin storlek och mångformighet är myren mycket värdefull. Dessutom har området ornitologiska värden och myren är tämligen orörd. Om alla fastmarksöar och kantzoner lämnas orörda kommer de skogliga värdena att öka väsentligt. Stora mossen är upptagen i den nationella myrskyddsplanen och har tidigare föreslagits som objekt inom Natura 2000.
Stora mossen väster om Igelfors utgörs av ett stort komplex av kärr, mossar och fastmarker. Större delen av myren är ett topogent kärr med både fastmattor och mjukmattor. Längs kanterna finns zoner av svagt välvda mossar och öblandmyrar. Mossarna kan vara såväl öppna som tallbevuxna. I sydost ligger den lilla Karpe tärn. Någon gång förekommer stråk av sumpskog längs kanterna, bevuxna av björk och tall.
Längs sydvästra kanten och delvis över myren löpte tidigare en luftledning. Denna är nu borttagen men stubbarna efter stolparna står kvar. Spåren efter de motorfordon man använt är mycket tydliga. Där ledningen tidigare gick fram finns en spång över myren. Spritt över området finns ett fyrtiotal fastmarksöar av olika storlek, dessutom går ett antal halvöar ut i myren. Dessvärre bedrivs det skogsbruk på de större öarna. Även i omgivningarna pågår skogsbruk och hyggen går ibland ända fram till myrens kant.

Flora och fauna
Mossar med ett slutet skikt av tall har ofta skvattram och odon i buskskiktet. Öppna mossar är oftast bevuxna av ristuvor med arter såsom ljung, kråkris, tranbär, rosling, hjortron, räffelmossa Aulacomnium palustre, rostvitmossa Sphagnum fuscum, tallvitmossa S. capillifolium, rubinvitmossa S. rubellum och myrmylia Mylia anomala. Speciellt ut mot myrens kanter är tuvull vanlig.
I kärret och på gungflyn växer trådstarr, dystarr, vitag, vattenklöver, kallgräs, tuvsäv, myggblomster, storsileshår, rundsileshår, tuvull och sotvitmossa Sphagnum papillosum.
Enligt litteraturen häckar förmodligen enkelbeckasin, ljungpipare och ängspiplärka. Orrspel ska förekomma. Trana, gräsand, knipa, ormvråk, grönbena, skogsduva, ringduva, gök, buskskvätta, törnskata, hämpling, spillkråka och skogssnäppa ska tidigare ha häckat på myren eller i omgivningarna. Tofsvipa häckade fram till 1980. Vid Gultebo väster om myren har storspov åtminstone tidigare häckat och tidvis uppehållit sig på myren. Färska uppgifter om häckfågelfaunan saknas till stor del. Trana ska dock ha setts 1996 och grönbena 1993.

 

Tyresfall

Hagen är av en storlek som har få motsvarigheter i kommunen och dess betydelse för landskapsbilden är mycket stor. Området är välhävdat och innehåller en värdefull flora och olika mer eller mindre välutvecklade vegetationstyper. Loppstarr uppges som mindre vanlig i regionen och den rödlistade fältgentianan förekommer. Enstaka grova träd tillför området ytterligare värden. Fornminnen förekommer och området har ett visst kulturhistoriskt värde. Området bedömdes vara av högsta naturvärde i ängs- och hagmarksinventeringen. Området ingår dessutom i en nationell bevarandeplan för odlingslandskapet.
Vid Kvarnsjön vid Tyresfall ligger en stor och öppen hagmark. Trädskikt finns i form av grandungar ute i hagen och längs stranden där bland annat klibbal förekommer. Dessutom återfinns en björkhage i områdets östliga utlöpare. Enstaka träd ute i hagen kan också påträffas, bland annat klibbal, björk och ek. Buskar saknas, hagen är däremot blockrik. Spår av äldre åkrar förekommer och i hagen finns ett röse som ska vara en järnåldersgrav. Närmast sjön är marken fuktig och består av fuktängar.
Till området hör också en smal kantremsa intill gamla åkrar vid Stora Ulvsberg. Detta område, liksom den stora hagen i öster, betas nu av nötboskap.

Flora och fauna
Övervägande del av vegetationen består av rödvenhedar med en dominans av ljung. I björkhagen i öster finns dessutom mycket blåbärs- och lingonris. I samma hage hittar man ett litet fattigkärr med flaskstarr, kråkklöver, tuvull och missne. Närmast sjön hittar man såväl gräs-lågstarrängar som högre vassar. I hagen växer annars jungfrulin, kattfot, prästkrage, knägräs, ängsvädd, nattviol, stagg, ängsskallra, blåsuga, solvända. Tidigare har man observerat spåtistel, gullviva, smörbollar, kärrspira, stjärnstarr, hirsstarr, trådtåg och loppstarr. I rödvenheden finns stora bestånd av örnbräken som på sikt hotar floran. Granen självföryngrar sig tämligen kraftigt. I området har man observerat fältgentiana under 70-talet men även under 1994 (15-20 ex.) och 1996 (9 ex.).
Den smala remsan vid Stora Ulvsberg domineras inte av ljung i samma grad. Här har man hittat solvända, ängsskallra, ormrot och rödklint.